I tusen bitar


Jag verkar ha drabbats av någon slags glasförbannelse. Senaste veckorna har glas gått itu, skålar spruckit, ugnsformar exploderat och Kivi-lyktor attackerat i ett fasansfullt tempo hemma. Men det värsta, eller i alla fall konstigaste, hände här på jobbet. En fredagskväll, när jag var sist kvar på redaktionen och precis skulle stiga in i hissen, hörde jag en ohygglig skräll bakom mig. Vände mig om och såg en av våra fina omslagstavlor ligga krossad på golvet – i samma stund som nästa i raden kastade sig ner från hyllan. Krasch! Och en till, och ännu en åkte i golvet innan jag fattade vad som pågick och sprang fram och stoppade den sista från undergången. Men den lilla trähanden hann jag inte rädda, den kastade sig ut och förlorade långfingret i landningen.

Annons

Nu undrar jag två saker. Hur gick detta till? Och vad kan det betyda?

Den kvällen tillbringades hur som helst med sop och skyffel i hand och nu har vi som ni kan se skaffat och satt upp nya ramar. Denna gång ordentligt fästa med häftmassa, i spökförebyggande syfte.

/Hanna




Laddar